Drömmar och verkligheter
Det var en gång en flicka. Hon kom ihåg nånting. Nånting som hänt för längesen. Så längesen så att hon inte kunde komma ihåg om det var dröm eller verklighet. Hon kom bara ihåg det en liten stund, sen återgick hon till viktiga (men värdelösa) tankar igen. I säkert en liten stund tänkte hon på annat. Men det kändes obehagligt, som att det fattades nåt. Hela tiden försökte det där minnet tränga sig på. Ett gult minne, ett varmt, körleksfullt minne. Hade hon verkligen upplevt det på riktigt? Kunde det vara sant? Och om det var sant, varför fick just hon äran att vara den där flickan som...som står i korridoren i sina små svarta skor och har det där minnet i ryggsäcken. Det går inte att stänga den där ryggsäcken, den svämmar över av minnen. Ändå så stannar allt kvar. Med osynliga rep hänger de från öppningen av den.
"Man har alltid ett val"
Hon väljer drömmen. Vid sidan av den verkar all verklighet falsk.
Svensk ironi
Jag vill inte vara logisk. Jag vill vara synsk. Ändå ägnar jag mig åt realistisk ironi.
Svensk ironi är det värsta som finns. Svensk falskhet. Ibland kan det vara så svårt att hitta ett djup bland all svensk ångest. Hur kan ångest vara ett djupt sår, när det verkar så ytligt? Ett par andetag så är man back in business. Slappna av, älskling. Det går över. Om du slutar låtsas som att det inte finns.
Städdag
Jag har sagt det förr, men det är fakiskt sant. Kanske finns det någon som har det jobbigare än mig?
Hur kan det egentligen komma sig att världen bli sprängfylld av kul grejer, när man ska göra svenskaläxan, för att sedan bli helt plan när man varken har svenskaläxa, konsert, eller diskmedel att tänka på? Kanske skulle man ta och flytta till månen och se om de har det bättre där? Ibland ser jag inte skillnad på mig själv och en alien. Och ibland så är jag fruktansvärt lik en nyponros. Ganska ofta förresten...
"Vad gör du, Annelie?
"Jag skriver i min blogg."
"Annelie skriver i sin blogg nu"
"mm.."
"Hon bloggar."
"mm...bra pappa"
"Hur går det då, bloggarn? Vad skriver du då?"
"mm....."
".....Vi har väl inga hemlisar du och jag?"
"....mmm.."
"Vad skriver du nu då?"
"...mmm..."
"Annelie-bloggaren"
Vad är skillnaden mellan en bloggare och en poet? Jag har varit en stor poet. Jag hette
I Sverige föds vi med reflexer och ögon i nacken
"Va e de för fel mamma?! vad har jag gjort?" sa jag när mamma gick förbi och glodde på mig som om jag vore galen.
"Du är äcklig." sa hon och började dammsuga.
I Sverige så vet alla precis vilka ingredienser som passar ihop. Det är något vi har med oss från födseln. Ett slags sjätte sinne som säger åt oss vad som är rätt och fel. Inom mat, musik, livet och allt annat. Antingen så gjorde Gud nåt fel när han hjälpte mamma och pappa att skapa mig. Eller så är mitt sånt där sjätte sinne helt enkelt ur funktion. Det ligger väl i en dammig gammal låda någonstans i mitt omedvetna. En låda märkt "Sinnen" (sjätte sinnet, lokalsinnet....)
Lever jag dubbelliv om jag har håret uppsatt till dess att jag kommer till Daniels trapphus, och där väljer att släppa ut det?
Och är det fel att äta sill med tomat och sallad? Och att tycka att någon som enligt andra "sjunger falskt" har världens vackraste röst? Beter man sig dåligt om man simmar mot vågorna? Och varifrån kommer trenden att hata skolmaten? Vem ger cred till mattanterna i skolan? Hur ofta möter man en gris mitt i stan? Och hur ofta hör man två gamla män som är helt främmande för varandra börja prata om det härliga vädret, klimatförändringarna och buss förar yrket?
I Sverige föds vi med reflexer och ögon i nacken. Jag är glad att jag har brasilianska vänner så jag får äta popcorn med ketchup.
Ps. Det heter inte fläsk. Det heter träningsvärk.
Join the army
Det var länge sen sist vi pratade. Jag hade saknat det. Det hade tydligen du också. Kommer du sakna det i framtiden? Två år sen vi sist sågs. Jo, nog måste det väl kännas lite? Vänner. Friends Forever. Gone forever.
"I will Join the army, leave from here"
"But....why"
"I want to."
En bra anledning. Den enda sanna förstås. Antingen stannar han i sex år. Eller tjugosex år. Eller "forever". På helgen blir det väl mycket flickvän antar jag. Hans vänner därifrån. Jag då?
" You know what? I'll probably never see you again."
Vad svarar man på det? - Det gör man inte.
Jag har ena luren av min mp3 i örat. Jag märkte inte när batteriet tog slut och musiken tystnade.
Plåster
"Yesterday, all my trouble seemed so far away" St: Eriks gymnasiums musikallinje i ett nötskal?
Här sitter jag och har ett skavsår på hälen. Här sitter jag och slickar läpparna rena. Befriar dem från allt äckligt läppglans med smak. Här sitter jag med ett stort blodigt märke på min (Jessicas) fina senapsgula strumpa.
Det är resultatet av en joggingtur, som i sin tur var resultatet av en massa känslor och tankar som tryckte på. Det var en joggingtur med hopp om livet. En lång joggingtur. En joggingtur som länge längtat efter att få bli till. Som kvävde mig i vårkänslor. Och nu har alltså allting runnit ut från ett skavsår på hälen.
"Yesterday, all my trouble seemed so far away" Nej, det blir en helt annan sak när Jessica sjunger den.
Katastrofen?
Trots allt så är ord allt man behöver för att ta ett steg. Åt vilket håll? Det spelar ingen roll. Så länge jag vet att jag har dig. Nånstans nära. Men om du skulle försvinna? Jo, en hel jävla massa choklad och gör-om-mig program på tv. Man tror att man vet så mycket. Och gång på gång så märker man att man har fel.
"Du måste gå nu"
"Men det är kallt ute"
"Jag vill att du ska stanna, men du måste gå nu"
Återigen, ut i kylan. Men mycket varmare nu. Fortfarande under uppvärmning, skulle jag vilja säga.
Man tar tag i saken. Tar ett beslut om att inte ta något beslut. Vet var man står. Går ut i kylan igen och känner sig som en helt ny person.
Då tror man såklart att man har lärt sig nåt, men även då har man fel. För egentligen så visste man så otroligt mycket mer redan innan katastrofen.
Pyramider
"I don't believe in money."
Gitarr-tabs och ett glas vatten. Man behöver bara det. När man är ironisk.