my diary

Andas, ta sats, dyk! En strålkastare i ansiktet. Jag ser dem inte, men jag kan känna dem. Varenda en. Varenda blick jag har på mig tar jag in. Varenda nyfikenhet och energi gör jag till mina vapen. Här är det jag som bestämmer. Ändå så är det som att jag har blivit en del av dem. Mina känslor är från början deras. Deras skratt, deras tårar tillhör mig. Vi hör ihop och vi är många. Det är tillsammans vi kan skapa magi. Utan dem är jag ingenting, och jag i min tur tar fram sidor i dem som de inte visste att de hade. Men det har jag inte förstått än. Än så länge står jag bara där. Det är inte nervositet jag känner, det är spänning. Trots att allt är planerat i detalj så vet man aldrig vad som ska hända.
Det bara är så.

Det är alldeles för dammigt här. Nästan lite svårt att andas. Och så skräpigt. Tomhet surrar i luften och på golvet går saknad och kärlek och håller varandra i handen. Vid dörren ger kärlek saknad en vilsen blick, och vänder sig sedan om för att sakta bege sig bortåt. Ensam kvar blir saknad. Vinkar glatt först åt kärlek som inte ser vinkningen. Kärlek ser inte såna signaler. Kärlek tittar bara i ögonen, och när hon bara ser tomhet så ger hon sig av. Men saknad blir ensam kvar. Så djupt nedsjunken i någonting, så att när man yrt vaknar till liv och upptäcker att allt var en dröm så blir ändå saknad kvar. Som om endast halva drömmen blev verklighet. Inte riktig verklighet kanske, men så smärtsamt nära inpå. Drömmen var så nära att slå in, så att det var omöjligt att förstå att om man fortsatte gå, så målmedvetet sökande, så skulle man bara gå förbi. Bli utan både dröm och verklighet. Klämd mitt emellan. Så nära men ändå så långt bort. Som ensamma människor.

Igår när jag öppnade min brevlåda för första gången på två veckor fick jag ett brev för första gången på ett år. Jag höll det i handen säkert tio minuter innan jag började fundera på hur jag skulle öppna det för att kuvertet skulle ta så lite skada som möjligt. Det fick bli saxen. En brevkniv hade förstås varit mycket mera charm. Men jo, det fick bli saxen. Brevknivar är av en utdöd art. Men nu har jag alltså fått bevis på att brev inte är det. Så klart att jag blev lycklig. 
På kvällen när jag vaknade så låg brevet bredvid min säng. På mitt sängbord. Åh, vilket fint brev det var, tänkte jag. Sen kom jag på att jag inte hade läst det. Det låg alltså ett oläst brev på mitt säng bord! (Det var inte jag jag lovar, det var kuvertet! Kuvertet var så utsmyckat så att jag helt enkelt hade glömt att ta ut självaste brevet ur det!)
Men jag hade rätt. Det var ett fint brev. Och nu ligger svaret nere i mitt kök. Eller iallfall halva svaret. Resten finns i mitt huve.

Brevbärare är utrotninghotade, så snälla, donera några kronor till att köpa ett frimärke att skicka ett brev till mig. Tillsammans kan vi kanske tillochmed bring the brevknivar back to life! Amen.

Folk bryr sig inte om vad som är viktigt längre.
Och chokladen sitter kvar mellan mina tänder.
Jag visste inte vilken jag skulle börja med. Det var ju toblerone. En sån där påse med svart vit och mittemellan. Alltså inte grå. Alltså men mittemellan.
Mittemellan var tråkig. Svart var lite stark och vit var mesig. Det fanns tre trekanter på varje chokladbit. Först tog jag den svarta först. Sen tog jag den vita först. När jag bara hade en bit av varje bit kvar, så insåg jag att jag borde äta alla på en gång. Så då gjorde jag det. Och nu har jag alltså fortfarande choklad mellan tänderna. Den svarta till vänster den vita till höger och mittemellan mittemellan.
Det smakar choklad.