my diary

Det bor ett spöke i min säng.

"Jasså," tänker du "det bor ett spöke under hennes säng"

Nej! Hur dum får man va, det finns inga spöken, iallfall inte under min säng.

^^tänder lampan^^tittar under sängen^^---- inget spöke, ingen fara, somna nu.

Kan inte sova.

Du förstod inte vad jag menade.

Det finns inget spöke under sängen. Det har jag vetat länge. Alla barn vet det.

Men jag vet också att spöken finns

ett av dem ligger i min säng. och snarkar. (eller är det kedjorna som rasslar?)

"Hjälp!" Min flämtning ekar mellan de kala väggarna i sovrummet.

"TYST!, Sov nu!" grymtar du.

Men jag kan inte. Jag är rädd. Särskilt nu. Nu när du inte pratar lugnt och tröstande längre. Du är irriterad. Men jag är bara rädd. Du förstår inte hur rädd jag är. Du vill bara sova.

Snart sover du- För du är inte rädd. du ser inte spöket. Okej okej, jag vet att du inte ser så bra. Lånsgsynt heter det visst. Ja, långsynt e du kanske, men -BLIND?!

.....tiden går....

Du sover. Jag stirrar upp i taket och försöker övetyga migsjälv om att spöken är fantasier och påhitt och dumheter och på låtsas. Men du ligger ju där ju! Och snarkar. Men det finns en sak som jag inte förstår...
Varför försvinner du inte när jag tänder lampan??

<< I dedicate the following words to our dear planet Earth. She's my Christ 'cause she's suffered and given her life to satisfy humanity. >>

You gave birth to us
You raised us and taught us about life
You loved us, and let us live in beauty

But we wanted more
And more became Even more
And Even more became Even more again

We would never be pleased
So now we are leaving you
We try to find another home far away from you

We fly away through the atmosphere because we know
We know that we've made you sad
You've shown us, cried, threatened us

You thought we would help you and realise our mistakes
And some of us do
But it's not enough, never enough

You're in pieces and we don't care, all we care about
Is ourselves and what we think is important to us
Needs we've created ourselves has tricked our minds and eyes

I've dedicated this text to you, because I want you to know
I still believe in you
I love you, and I appreciate all you give me

Humanity have found other heros now, and built spaceships
To leave you here alone
But don't give up, 'cause i think there's still hope for us

To live happily, in peace,
Why should we go search for life in other Universes, if we can't even take care of eachother here on Earth?

Pappa sprang till glassbilen. Han ville ha glassbåtar. Ut i snön sprang han. Jag vet inte om han hade på sig skor, för hans tofflor såg lite snöiga ut sen. Det blev blåbärspaj till efterrätt.
"You project to travel?"
"I try to get money"
"By working...but in what kind of job?"
Jag sjunger ibland. På gatan i stan, okej? Ibland får man så dumma frågor, ibland ger man bara så dumma svar. Och jag har inte kunnat prata på två dagar. För det är något slags lim på min tunga, som gör att orden trillar precis på vägen ut. Eller så är det något annat. Trillar gör de iallafall. Jag fyller år imorgon, förresten. Jag fyller år  imorgon och om en stund ska jag sova.

I videoaffären ligger en film på disken. Det är jag som har lagt den där. Shakespeare in love. Den snaggade mannen verkade ha annat att göra. Eller så ville han prata.
"Det kan du göra..."
"Okej, tack och hej"
"Hejdå....."
Ut i kylan igen. Men det var en annan sorts kyla. En utan vantar.

<<TILLFÄLLIGT AVBROTT>>

ICEICEBABYICEICEBABY
"Hej, var det du som ringde? Vad ville du?"
"Hej, var det du som inte svara? Jag kommer hem till dig"
"okej, ses"

<<SYNTAX ERROR>>

Tillbaka igen. Just det. En kyla utan vantar. En älskling. Jag. Men nu är jag hemma. Kyligt? inte särskilt. Varmt? inte särskilt. Kaos? Jovars. Huvet också. Och alla papper. Kaos här och kaos där. Plugga lite? KAOSKAOSKAOS. Det går inte, sötnos. Det är översvämning i min hjärna.

Det regnar och jag är lycklig.
Tre personer andas djupt i mitt rum. Ibland fnissar de till.
Själv sitter jag i korridoren, har lite ont i huvudet, men det gör inget för det regnar idag och jag är lycklig.
"Å när du andas in så svankar du med ryggen..." det är lugn musik i bakgrunden. Det är ett yogapass.
Jag skulle iväg, jag hade klätt mig, letat fram ett paraply och stoppat in byxbenen i strumporna.
"Annelie, det är till dig"....nähe, jag skulle visst inte iväg. Vi kollade i gamla fotoalbum istället. Och jag bestämde mig för att göra riktiga bilder av mina digitala. 
"...sen svankar du den övre delen av ryggraden" mer andning.
Jag ska gå snart. Det blir billig kebab till middag. Jag älskar billig kebab. Det gör mamma också.
Vi ska gå på bio. 
"...avsluta genom att andas in, håll andan, håll kvar,...och släpp..."   

Tänk om jag var en sjöfarare. Då skulle jag va Christopher Columbus för vi tror fel saker om fel människor båda två.
Om jag var ett instrument skulle jag vara en harpa. Den billiga varianten.
Tänk om jag var en växt. Då skulle jag vara en tussilago, för för mig är tussilagon det allra bästa vårtecknet.
Om jag var en bok skulle jag vara bibeln. Så är det bara. Eller möjligtvis koranen.
Om jag var fyrkantig och gjord av papper skulle jag vara en rabattkupong från SL. För då kanske jag skulle få va ifred ett tag, eftersom alla har fått terminskort från skolan nu.
Men om jag var ett djur skulle jag iallfall vara en fjärilslarv, Vänta bara tills imorgon, så ska ni få se!


Been there, done that. 

Solen skiner och jag ligger på en sandig strand. Det är bara vi där. Du säger något till mig. Berättar om ett gammalt minne, ett minne från den kalla vintern, från snön, och kylan och de fuktiga kängorna.
Jag skrattar till och blåser i ditt öra. Vinter? Vem bryr sig väl om det, när man kan ligga här i bara bikini (och solskyddsfaktor 30 över hela kroppen). Vem orkar tänka på vintern nu, när det är varmt och skönt och goda glassar i kiosken. Du är allt bra tokig, du.