my diary

"Yesterday, all my trouble seemed so far away" St: Eriks gymnasiums musikallinje i ett nötskal?

Här sitter jag och har ett skavsår på hälen. Här sitter jag och slickar läpparna rena. Befriar dem från allt äckligt läppglans med smak. Här sitter jag med ett stort blodigt märke på min (Jessicas) fina senapsgula strumpa. 
Det är resultatet av en joggingtur, som i sin tur var resultatet av en massa känslor och tankar som tryckte på. Det var en joggingtur med hopp om livet. En lång joggingtur. En joggingtur som länge längtat efter att få bli till. Som kvävde mig i vårkänslor. Och nu har alltså allting runnit ut från ett skavsår på hälen.
"Yesterday, all my trouble seemed so far away" Nej, det blir en helt annan sak när Jessica sjunger den.

Trots allt så är ord allt man behöver för att ta ett steg. Åt vilket  håll? Det spelar ingen roll. Så länge jag vet att jag har dig. Nånstans nära. Men om du skulle försvinna? Jo, en hel jävla massa choklad och gör-om-mig program på tv. Man tror att man vet så mycket. Och gång på gång så märker man att man har fel.
"Du måste gå nu"
"Men det är kallt ute"
"Jag vill att du ska stanna, men du måste gå nu"
Återigen, ut i kylan. Men mycket varmare nu. Fortfarande under uppvärmning, skulle jag vilja säga.
Man tar tag i saken. Tar ett beslut om att inte ta något beslut. Vet var man står. Går ut i kylan igen och känner sig som en helt ny person.


Då tror man såklart att man har lärt sig nåt, men även då  har man fel. För egentligen så visste man så otroligt mycket mer redan innan katastrofen.

Jag promenerar i ett annat land. Det är ett soligt land, med palmer. Men jag promenerar under palmerna, det är kväll, och det går någon bredvid mig. Vi pratar inte med varandra. Vi bara går där. Och känner. Känner vi varandra? Ja. Även om många andra säkert inte skulle se det så. Vi pratar ju aldrig. Någon smart gubbe(eller gumma?) menar att det man uppfattar om en person beror till minsta delen på vilka ord han/hon använder. Då kan det väl inte vara orden som bestämmer hur väl man känner varandra? Jag tror att det är tvärtom. För jag går här och känner dig. Ett halsband gjort av snäckor hänger kring min hals. När den tanken når mig tittar du på mig, och ler. Du stannar mig. Tar tag i halsbandet, kysser en av snäckorna, och ler. Och utan att du ens har öppnat munnen, så har du redan sagt mig mer än någon annan människa kommer att göra.