my diary

Erik ropar högt. HALLÅÅÅÅ HALLÅÅÅÅ. Han har inte fattat att han e ensam hemma. Jag sitter vid datorn och har ett somnat ben med en somnad fot och fyra somnade tår. Jag undrar vad han gör nu, nu när han har fattat att han e ensam hemma? Jag är inte ensam hemma. Jag är aldrig ensam, fast jag ibland önskar att jag vore det. Här I Bredäng fick alla sällskap idag av massa vita flingor som ramlade ner från himlen. Yes! Växthuseffekten har inte dödat oss. Än. Tänk att man kan bli så varm inuti bara av att se något så vitt och flingit. Tur att växthuseffekten inte börjar i mig. Jag tror jag har feber.  

If I could see you for just one second, it would be the best second of my life.

Tänk att en natt med så spännande drömmar kan sluta med en så dålig frukost. Jag funderar även över vad den här dagen har för förutsättningar att bli lika rafflande som natten. I slutet av den här dagen  kommer det att stå en stor svart plastsäck i mitt rum. En stor svart plastsäck som ska till Ryssland. Det kommer även finnas en svart väska till. Adress: Bugibba, Malta.

Dollar, cigarrer, gangsters och mord. Den som lyckas lista ut vad plastsäcken och väskan kommer att innehålla kan hämta en tia vid t-bana Axelsberg klockan fyra i natt. Ett vitt kuvert kommer att fladdra från gallret ovanför cyklarna. Kom ensam.

Två nya människor på fyra dagar. Någon som ringer  hela tiden. Ett par stycken som man, precis när man börjar få en liten gnutta hopp om dem, visar sig vara ännu mer hopplösa än man först trodde. Någon som väntar på sina pengar. Någon som mår dåligt. Mycket att göra. En liten en som tycker om gräshoppor. En lite större som vill ha hjälp, som vill hjälpa. Några som bryr sig lite. Några som bryr sig lite mer. Någon som bryr sig lite väl mycket.
Någon som gömmer sig. Någon som är olyckligt kär i sin kompis. Någon som har glömt bort sig själv. Någon som har glömt bort alla andra. En som alla klankar ner på, men som inte förjtänar det. Några som älskar att klanka ner på folk. Några som älskar problem. Ett par stycken som tycker att allt är skit, om de inte har kommit på det själva. En massa äkta människor, och några falska.
Ingen är viktigast. Ingen vet bäst. Ingen vet någonting. Människor. 

 Ibland så är det falskaste att erkänna att man är falsk. Ibland så är det falskaste att  "erkänna att man tycker att man är bättre än andra".

En dag var jag ute och gick. Det var en molnig dag. Lite regnig. Genom skogen gick jag. Alldeles ensam. Man skulle kunna trott att jag kände mig rädd och ensam. Men det var bara lycka och lugn som cirkulerade inom mig. Så fick jag syn på något. Något som fladdrade förbi mellan träden. Genom träden kom jag ut på en äng. Molnen hängde som tunga klippblock på himlavalvet. Men det såg inte jag. Min blick hade fastnat någon annanstans. Det var en ängel. En leende, dansande ängel. Han dansade med en människa. Det var en flicka, och jag kunde se att de log, men de kunde inte se mig, för de hade bara ögon för varandra där de dansade. Jag ville att de skulle komma närmare mig. Jag ville svepas med i deras dans, och ta del av deras leenden. Men framförallt ville jag se vem flickan var. Som om de känt min önskan flyta i den fuktiga luften, så blev deras dans vildare, och de kom närmare mig. Jag kände hur jag lyftes, och min längtan blev så stark så jag blev tvungen att ta ett djupt andetag. När jag öppnade ögonen igen så var de där. Precis bredvid mig, först såg jag bara honom, åh, jag ville bara kasta mig i hans famn. Men han såg mig inte. Han tittade på flickan. Jag vred mitt huvud och såg på henne där hon stod, precis bredvid mig. Sedan sprang jag bara. Åh, jag som trodde att det var jag.

"Mis palabras dicen poco"  (påminnelse om budskapet i inlägget "Snäckor".)
Jag fick tillbaka tvåhundra SEK förmycket när jag betalade för min mp3. När vi var på McDonalds efteråt så upptäckte jag det. Gulp, sa min mage. "Gulp" sa jag till Jessica och Daniel som tittade konstigt på mig.
"Du tänker väl inte....?!"
Jo det tänkte jag. Tanten i informationsdisken såg sur ut. Sen verkade hon skina upp. Det var ju någon annan som hade klantat sig. Stackars sate. Vin hette han. "Det var snällt av dig att komma tillbaka, det är inte så många som brukar..." Jag log bara. Vad skulle jag säga?

"din sol, din himmel dina ängder grööööna" Linnéa sjunger i sitt rum. Hon provar klänningen som hon ska ha på sin födelsedag. Antingen måste hon sy in den rejält eller sätta in två gigantiska låtsas-bröst. Jag röstar på låtsasbrösten. Vi ska gå på restaurang imorrn, för att fira Farfar "nuno" och Linnéa. Italienskt. Än finns det stolthet kvar i oss med italienska ådror.

Har insett att man kan tycka väldigt olika. De flesta verkar tycka att jag skulle ha behållt pengarna från Vin själv. Någon enda sate som tycker att jag gjorde rätt?! Tala gärna om det för mig...*känner sig ensam*

"Aunque sea poco"

Fiskgratängen smakade mormor. Det smyger omkring en mystisk man i Linns trädgård. Förmodligen är han pervers också, för tydliga spår (i snön) har visat att han spenderade det mesta av vistelsen i Linns trädgård under altanen. Precis utanför Linns fönster. Snusk! Vill inte ha mera fiskgratäng.
Han hade kommit tillbaka i lördags. Polisen kom. Men då var han borta. BANKBANKBANK. Linns mamma hade bankat på fönstret. Som om hon försökte skrämma iväg ett gäng skator. Han sprang fort.

Bäst för honom att han inte är någon psykopat.
Bäst för honom att han inte kommer tillbaka dit.
Bäst för honom att han inte börjar förfölja dem eller nåt annat liknande uschligt.
Bäst för honom att hitta ett bättre sätt att fördriva lördagskvällarna.
Bäst för honom att skaffa ett liv.
Ett liv utanför Linns trädgård.
Stackarn.

Ibland så känner jag att världen är för stor för mig. Och ibland så känns det som att jag är för stor för världen. Just nu känner jag mig för stor för migsjälv, men för liten för världen. Lite obehaglig men ändå ganska trivsam känsla. Jag gillar att vara liten och stor på samma gång.
Jag vet iallfall att världen är större än jag tror. Och möjligtvis är jag nåågot mindre än vad jag gärna vill tänka om mig själv.
Mitt liv är som en film. Och med en hittils riktigt djup och äkta kryddning av lite allt möjligt, så är väl det absolut inget negativt. Även om det kan kännas så ibland.
Det är ju de där små nedgångarna som gör topparna så njutbara. Det är jag som regisserar, det är direkstsändning, och ingen håller i fjärrkontrollen, kan det bli bättre? -nej.