my diary

Jag bryter inte ihop. Jag gråter inte ens. Om man sväljer för mycket tårar, börjar man kräkas salt då?
Ibland så vill man bara inte. Orkar inte. Vet att om något ska funka så måste man vakna. Det är ett så långt avstånd till allt. Framförallt till migsjälv. Släppa ut känslorna, inte vara rädd för dem. Om jag bara vågade. Måste. Vill känna äkthet. Just nu känns som jag lever utanför livet, bara kollar på. Vågar inte känna, för tänk om känslorna är falska? Några såna finns inte. Det gäller bara att slappna av. Att prioritera. Och att ta en jävligt lång joggingtur.

Att bada bubbelbad med fienden. Min tunga har blivit drabbad av varm choklad.

Mitt rum ser ut precis som att en inbrottstjuv varit där och rivit ut allt från alla skåp, ner från alla hyllor, spridit ut allt på golvet, och rört om. Kort sagt: det ser väldigt illa ut. I luften cirkulerar oskrivna brev till väntande brevvänner, en oskriven engelska-uppsats med kort bäst-före datum, törstande krukväxter, önskan om en bäddad säng och drömmar om en miljonvinst på triss. Det ligger faktiskt en skrapad trisslott i papperskorgen. Med miljonvinst? Njaeeee.

"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är..."

Och migsjälv då? Jovars. Jag hittade en rosa fleece-rock, med röda hjärtan på någonstans under stolen, bakom regnjackan, bredvid skolböckerna. Så jag drog på mig den och gick inte och tvättade bort sminket. Det sitter kvar än. Två dagar gammal mascara kring ögonen, och rejält flottigt hår. Luktar det inte lite fotsvett också? Nåja, sjuk är jag väl kanske inte direkt. Planerar fortfarande att följa med till "Tre Santi" ikväll och käka italienskt med släkten. Innan dess vill jag ju gå till kören, köpa den där fina klänningen på Gina, göra mig iordning...ja. Men jag har faktiskt feber, och mitt huvud är en blyklump. En varm blyklump.

De har inte ringt från affären där jag köpte min mp3. Konstigt. Vin kanske ändå var rik, så det gör kanske inget om han får avdrag på lönen. Eller så får han kanske inte ens det. Eller så eldade tanten upp lappen med mitt telefonnummer...Well, ingen mening att spekulera.

Ett halsband. Det är pärlor av trä. Och minnen. Minnen av allt

Jag promenerar i ett annat land. Det är ett soligt land, med palmer. Men jag promenerar under palmerna, det är kväll, och det går någon bredvid mig. Vi pratar inte med varandra. Vi bara går där. Och känner. Känner vi varandra? Ja. Även om många andra säkert inte skulle se det så. Vi pratar ju aldrig. Någon smart gubbe(eller gumma?) menar att det man uppfattar om en person beror till minsta delen på vilka ord han/hon använder. Då kan det väl inte vara orden som bestämmer hur väl man känner varandra? Jag tror att det är tvärtom. För jag går här och känner dig. Ett halsband gjort av snäckor hänger kring min hals. När den tanken når mig tittar du på mig, och ler. Du stannar mig. Tar tag i halsbandet, kysser en av snäckorna, och ler. Och utan att du ens har öppnat munnen, så har du redan sagt mig mer än någon annan människa kommer att göra.

Ibland tycker jag att jag tycker om migsjälv lite väl mycket, men det kan inte hjälpas. Jag vill lära mig att fotta bra, för jag tycker allting är vackert och jag vil visa det.det är lite svårt att få en modell när man inte ens är proffsig fotograf, och hur profsigt är det att fotta sigsjälv? lätt är det iallfall.-.-.-.-.-.---oops

"visste du att du själv kan styra dina drömmar? " sade Annelie försiktigt och räckte elsa handen

The End

[tillägnad X]

Med tassande fotsteg
Ett minne sig närma
Om än lite småseg
Det sakta mig värma

Det var du och det var jag
Eller var det vi?
På stranden en skimrande solnedgångsdag
Ja, det var vi! det var vi! Det var Vi!

Ett sandkorn hade fastnat på min hals
Men du kysste mig i pannan
Sen sa du att du aldrig alls
Skulle kyssa någon annan

Konstigt att det minnet står så prydligt
Bredvid allt som är obetydligt