Applåder
Andas, ta sats, dyk! En strålkastare i ansiktet. Jag ser dem inte, men jag kan känna dem. Varenda en. Varenda blick jag har på mig tar jag in. Varenda nyfikenhet och energi gör jag till mina vapen. Här är det jag som bestämmer. Ändå så är det som att jag har blivit en del av dem. Mina känslor är från början deras. Deras skratt, deras tårar tillhör mig. Vi hör ihop och vi är många. Det är tillsammans vi kan skapa magi. Utan dem är jag ingenting, och jag i min tur tar fram sidor i dem som de inte visste att de hade. Men det har jag inte förstått än. Än så länge står jag bara där. Det är inte nervositet jag känner, det är spänning. Trots att allt är planerat i detalj så vet man aldrig vad som ska hända.
Det bara är så.
Det bara är så.