Förklaringar och uppenbarelser
Och om man visste om dem, och faktiskt lät dom attackera en, så skulle man verkligen känna att man levde! Detta kräver ju då förstås att man inte LÅTSAS som att man har känslor man inte har, utan att man LEVER efter de känslor som faktiskt är sanna.
Om man gjorde det skulle man bli LUGN, TRYGG, och LEVANDE! Men hur närmar man sig sitt omedvetna? - Om man inte kan vara ärlig mot andra, så är det ändå aningen lättare att vara det mot sigsjälv. Sätt dig ner, kära människa som tror att du delar känslan jag har. Sätt dig ner, blunda och låt alla tankar bara komma. Försök att börja tänka på ingenting och sen låter du sakta alla tankar komma till dig. Ignorera ingen tanke, men håll inte heller fast vid den. Låt dem flyga förbi bara. På så vis kan du "sortera" dina tankar/känslor och komma lite närmare digsjälv. Om en tanke dyker upp gång på gång, så låt den göra det. Jag tror man lär sig väldigt mycket om sigsjälv om man gör så här. Vi lärde oss det när vi gick i nian tror jag, när vi hade meditation på SO:n. Och saken är den att DET FUNKAR! Man känner sig väldigt lugn efteråt och huvudvärken försvinner. Nästa dag KÄNNER man verkligen. LIVET.
Frågor? Just ask.
Jag hade världens värsta huvudvärk igår. En sån där stormande huvudvärk som man inte blir av med. Man måste liksom bara ligga ner och somna. En sån hade jag. De tvingade i mig alvedon fast jag egentligen inte ville. Jag HATAR piller. Det är ju såklart bättre att ta bort orsaken till huvudvärken, inte sant?
Nothing compares to you
<< I dedicate the following words to our dear planet Earth. She's my Christ 'cause she's suffered and given her life to satisfy humanity. >>
You gave birth to us
You raised us and taught us about life
You loved us, and let us live in beauty
But we wanted more
And more became Even more
And Even more became Even more again
We would never be pleased
So now we are leaving you
We try to find another home far away from you
We fly away through the atmosphere because we know
We know that we've made you sad
You've shown us, cried, threatened us
You thought we would help you and realise our mistakes
And some of us do
But it's not enough, never enough
You're in pieces and we don't care, all we care about
Is ourselves and what we think is important to us
Needs we've created ourselves has tricked our minds and eyes
I've dedicated this text to you, because I want you to know
I still believe in you
I love you, and I appreciate all you give me
Humanity have found other heros now, and built spaceships
To leave you here alone
But don't give up, 'cause i think there's still hope for us
To live happily, in peace,
Why should we go search for life in other Universes, if we can't even take care of eachother here on Earth?