Mexico
Det finns vänner. Och så finns det vänner. Det finns nära vänner och goda vänner. Och så finns det goda vänner som är väldigt långt bort.
Smulor
Det gick så snabbt så att det knappt syntes eller hördes. Inga lukter, ingen smak, inga som helst sinnesintryck. Bara en liten ruta " x har loggat in". Snabbt var jag där, mina händer och fingrar reagerade snabbare än hjärnan. Tangenter, Enter , ENTER. Jag fick ett livstecken, men lika snabbt som jag förstått att x fortfarande lever, var han borta igen. Det kunde ha varit en dröm. Men det står ju där : "x verkar vara offline. Meddelanden som du skickar levereras vid nästa inloggning" Nästa inloggning! Så det finns alltså en sådan? Känslor som kommer farandes så där fort, och som sedan bara försvinner. Vilket lurendrejeri. Är det kärlek?
Smulor har tagit över här. Mandarin smulor, smulor av kläder, smulor av sömn, en smula teckningar. Om jag fick bara fick en enda smula. X.
"Nästa inloggning" Tack för den.
Något så enkelt
Här och var promenerar en och annan underbar person och känner sig värdelös.
Bland rivna hus (som lämnat fem tomma resväskor efter sig), urätna skafferier ( som borde ge mat åt massor av tomma magar) , och uttorkade vattenhål, där "ingenting" sveper fram med all världens fart och växer och blir större. Bakom sig lämnar det krossade hjärtan och adressböcker som gapar tomma.
Jag vill bygga hus, dela ut mat, och regna ner en källa med obegränsad mängd vatten vid kanten av öknarna. Jag vill laga krossade hjärtan med stygn som inte lämnar det minsta lilla spår. Jag vill fylla varje adressbok med mer än fem sorters kärlek.
Ska vi hjälpas åt?
Drömmar och verkligheter
Det var en gång en flicka. Hon kom ihåg nånting. Nånting som hänt för längesen. Så längesen så att hon inte kunde komma ihåg om det var dröm eller verklighet. Hon kom bara ihåg det en liten stund, sen återgick hon till viktiga (men värdelösa) tankar igen. I säkert en liten stund tänkte hon på annat. Men det kändes obehagligt, som att det fattades nåt. Hela tiden försökte det där minnet tränga sig på. Ett gult minne, ett varmt, körleksfullt minne. Hade hon verkligen upplevt det på riktigt? Kunde det vara sant? Och om det var sant, varför fick just hon äran att vara den där flickan som...som står i korridoren i sina små svarta skor och har det där minnet i ryggsäcken. Det går inte att stänga den där ryggsäcken, den svämmar över av minnen. Ändå så stannar allt kvar. Med osynliga rep hänger de från öppningen av den.
"Man har alltid ett val"
Hon väljer drömmen. Vid sidan av den verkar all verklighet falsk.