Katastrofen?
Trots allt så är ord allt man behöver för att ta ett steg. Åt vilket håll? Det spelar ingen roll. Så länge jag vet att jag har dig. Nånstans nära. Men om du skulle försvinna? Jo, en hel jävla massa choklad och gör-om-mig program på tv. Man tror att man vet så mycket. Och gång på gång så märker man att man har fel.
"Du måste gå nu"
"Men det är kallt ute"
"Jag vill att du ska stanna, men du måste gå nu"
Återigen, ut i kylan. Men mycket varmare nu. Fortfarande under uppvärmning, skulle jag vilja säga.
Man tar tag i saken. Tar ett beslut om att inte ta något beslut. Vet var man står. Går ut i kylan igen och känner sig som en helt ny person.
Då tror man såklart att man har lärt sig nåt, men även då har man fel. För egentligen så visste man så otroligt mycket mer redan innan katastrofen.