my diary

Det är alldeles för dammigt här. Nästan lite svårt att andas. Och så skräpigt. Tomhet surrar i luften och på golvet går saknad och kärlek och håller varandra i handen. Vid dörren ger kärlek saknad en vilsen blick, och vänder sig sedan om för att sakta bege sig bortåt. Ensam kvar blir saknad. Vinkar glatt först åt kärlek som inte ser vinkningen. Kärlek ser inte såna signaler. Kärlek tittar bara i ögonen, och när hon bara ser tomhet så ger hon sig av. Men saknad blir ensam kvar. Så djupt nedsjunken i någonting, så att när man yrt vaknar till liv och upptäcker att allt var en dröm så blir ändå saknad kvar. Som om endast halva drömmen blev verklighet. Inte riktig verklighet kanske, men så smärtsamt nära inpå. Drömmen var så nära att slå in, så att det var omöjligt att förstå att om man fortsatte gå, så målmedvetet sökande, så skulle man bara gå förbi. Bli utan både dröm och verklighet. Klämd mitt emellan. Så nära men ändå så långt bort. Som ensamma människor.