my diary

Jag bryter inte ihop. Jag gråter inte ens. Om man sväljer för mycket tårar, börjar man kräkas salt då?
Ibland så vill man bara inte. Orkar inte. Vet att om något ska funka så måste man vakna. Det är ett så långt avstånd till allt. Framförallt till migsjälv. Släppa ut känslorna, inte vara rädd för dem. Om jag bara vågade. Måste. Vill känna äkthet. Just nu känns som jag lever utanför livet, bara kollar på. Vågar inte känna, för tänk om känslorna är falska? Några såna finns inte. Det gäller bara att slappna av. Att prioritera. Och att ta en jävligt lång joggingtur.