Snäckor
Jag promenerar i ett annat land. Det är ett soligt land, med palmer. Men jag promenerar under palmerna, det är kväll, och det går någon bredvid mig. Vi pratar inte med varandra. Vi bara går där. Och känner. Känner vi varandra? Ja. Även om många andra säkert inte skulle se det så. Vi pratar ju aldrig. Någon smart gubbe(eller gumma?) menar att det man uppfattar om en person beror till minsta delen på vilka ord han/hon använder. Då kan det väl inte vara orden som bestämmer hur väl man känner varandra? Jag tror att det är tvärtom. För jag går här och känner dig. Ett halsband gjort av snäckor hänger kring min hals. När den tanken når mig tittar du på mig, och ler. Du stannar mig. Tar tag i halsbandet, kysser en av snäckorna, och ler. Och utan att du ens har öppnat munnen, så har du redan sagt mig mer än någon annan människa kommer att göra.