Förklaringar och uppenbarelser
Försvar! Där har vi nyckelordet, ordet som öppnar en hel värld av förklaringar till känslan av att inte känna någonting. Att leva utanför sigsjälv. Det är för att man försvarar sig! Man har helt enkelt inte TID eller CHANS, LUST, ORK att låta vissa känslor fylla en. Eller så VÅGAR man inte. Eftersom detta försvar sker omedvetet, så finns en massa känslor som man inte ens vet om att man har. Man har massa dåliga känslor, som man försvarar sig mot. Så dem känner man inte. Men då får man svårt att känna de bra känslorna också, eftersom man egentligen borde ha en massa dåliga, om man bara lät dem komma till en.
Och om man visste om dem, och faktiskt lät dom attackera en, så skulle man verkligen känna att man levde! Detta kräver ju då förstås att man inte LÅTSAS som att man har känslor man inte har, utan att man LEVER efter de känslor som faktiskt är sanna.
Om man gjorde det skulle man bli LUGN, TRYGG, och LEVANDE! Men hur närmar man sig sitt omedvetna? - Om man inte kan vara ärlig mot andra, så är det ändå aningen lättare att vara det mot sigsjälv. Sätt dig ner, kära människa som tror att du delar känslan jag har. Sätt dig ner, blunda och låt alla tankar bara komma. Försök att börja tänka på ingenting och sen låter du sakta alla tankar komma till dig. Ignorera ingen tanke, men håll inte heller fast vid den. Låt dem flyga förbi bara. På så vis kan du "sortera" dina tankar/känslor och komma lite närmare digsjälv. Om en tanke dyker upp gång på gång, så låt den göra det. Jag tror man lär sig väldigt mycket om sigsjälv om man gör så här. Vi lärde oss det när vi gick i nian tror jag, när vi hade meditation på SO:n. Och saken är den att DET FUNKAR! Man känner sig väldigt lugn efteråt och huvudvärken försvinner. Nästa dag KÄNNER man verkligen. LIVET.
Frågor? Just ask.
Jag hade världens värsta huvudvärk igår. En sån där stormande huvudvärk som man inte blir av med. Man måste liksom bara ligga ner och somna. En sån hade jag. De tvingade i mig alvedon fast jag egentligen inte ville. Jag HATAR piller. Det är ju såklart bättre att ta bort orsaken till huvudvärken, inte sant?
Och om man visste om dem, och faktiskt lät dom attackera en, så skulle man verkligen känna att man levde! Detta kräver ju då förstås att man inte LÅTSAS som att man har känslor man inte har, utan att man LEVER efter de känslor som faktiskt är sanna.
Om man gjorde det skulle man bli LUGN, TRYGG, och LEVANDE! Men hur närmar man sig sitt omedvetna? - Om man inte kan vara ärlig mot andra, så är det ändå aningen lättare att vara det mot sigsjälv. Sätt dig ner, kära människa som tror att du delar känslan jag har. Sätt dig ner, blunda och låt alla tankar bara komma. Försök att börja tänka på ingenting och sen låter du sakta alla tankar komma till dig. Ignorera ingen tanke, men håll inte heller fast vid den. Låt dem flyga förbi bara. På så vis kan du "sortera" dina tankar/känslor och komma lite närmare digsjälv. Om en tanke dyker upp gång på gång, så låt den göra det. Jag tror man lär sig väldigt mycket om sigsjälv om man gör så här. Vi lärde oss det när vi gick i nian tror jag, när vi hade meditation på SO:n. Och saken är den att DET FUNKAR! Man känner sig väldigt lugn efteråt och huvudvärken försvinner. Nästa dag KÄNNER man verkligen. LIVET.
Frågor? Just ask.
Jag hade världens värsta huvudvärk igår. En sån där stormande huvudvärk som man inte blir av med. Man måste liksom bara ligga ner och somna. En sån hade jag. De tvingade i mig alvedon fast jag egentligen inte ville. Jag HATAR piller. Det är ju såklart bättre att ta bort orsaken till huvudvärken, inte sant?
Kommentarer
Postat av: Elsa från Bergen
Haha! och det HÄR är ett inlägg som jag skulle kunna ha skrivit^^ (bland tror jag att allt har med vatten att göra. kallt, varm eller i form av tårar.)
// E.Skagerberg
Trackback